Dag tre på mitt Bästa-jag projekt, så ramlar jag. Jag hade med lust och glädje gett mitt ut för att löpträna och var ordentligt taggad. Jag hann 1 km. Sen ramlade jag över omkullblåst skylt och föll rakt ned för en asfalterad backe. Landade på alla fyra och kanade en ordentlig bit… kändes det som. Stukade handleden, skrapade upp händerna och fick ett rejält svullet knä som knappt gick att böja igår. Men värst var att jag kände mig ordentligt stukad inombords. Det kändes som om någon faktiskt hade lagt krokben för mig, nu när jag var så taggad och full av styrka att genomföra detta. Hur ska jag kunna träna med onda knän och en oanvändbar handled. Jag fick linka hem och omboka dagen som var full med jobb.

En sak kunde jag faktiskt glädja mig åt och det var att det kunde gått ordentligt mycket värre. Jag kunde ha brutit både armar och ben eller skadat mig illa. Ett ögonblicksverk och plötsligt har du ont och dina planer är raserade. Fast när jag kommit hem och kände mig illa tilltygad och snurrig av adrenalinet, så kände jag mest av allt för att äta en liter glass. Det var ju synd om mig och gick dåligt för mig fast jag hade styrkan och ambitionen, så då förtjänar jag ju den där glassen.

Men faktiskt så åt jag ingen glass. Inget annat heller. Jag bokade om mina jobb och gick och la mig att sova.

När jag vaknade med mörbultad kropp, så var jag tvungen att påminna mig om en sak. Att alla känslor som jag har – inte är jag. Även om jag känner mig misslyckad, så är jag inte misslyckad. Om det känns som jag är motarbetad, allting är dystert – så innebär det inte att jag är motarbetad och att allt är dystert. Det är okej att känna som jag gör just nu, men det innebär inte att allt är mörkt och dystert och att jag som ett ilsket och besviket barn ska förstöra för mig själv genom att göra allt annat fel.

Inom Mindfulness får vi lära oss att när en stark negativ känsla dyker upp, så ska vi inte försöka fly ifrån den genom att stoppa något i munnen, distrahera oss eller leva ut den. När en negativ känsla dyker upp så accepterar vi den, stannar kvar i den en stund för att sedan – handla på den eller släppa den. Inte så lätt, utan en konst som kräver träning. Men att börja med tanken – Jag har en känsla, jag är inte min känsla – är en mycket bra och hjälpsam början. Även om det känns som om livet lägger krokben för en, så är det man själv som gör det genom att göra saker värre som att äta en liter glass eller skälla ut sin omgivning för att bli av med sin känsla.

Jag mår bättre idag. Det går lite långsamt att skriva och jag ska nog vara försiktig med träningen resten av veckan. Men det är okej. Jag ska inte lägga krokben för mig själv, utan jag linkar vidare på min resa.
.

by

by