Från ett krig – till inre frid – min egen väg med mindfulness

Första gången jag mediterade var för tjugotvå år sedan. Det var under ett kristet ungdomsläger där ledarna lärde oss enkla andningsövningar, för att fördjupa vår närvaro i bönen. Efter ett par trevande försök blev jag fascinerad av meditationen först som ett redskap och efter ett par år som en levnadsätt. Jag prövade mig fram och experimenterade med olika varianter och egna tillvägagångssätt. Använde mantran, andning, suggestion och mental träning i min vardag. Det var först när jag landade i Hata Yogan, som jag upplevde att jag hade hittat ett sätt att meditera där jag kunde förena kroppen och psyket vilket passade min rastlösa personlighet.

Mötet med Mindfulness
Mindfulness kom jag i kontakt med när jag utbildade mig till samtalsterapeut och fördjupade mina kunskaper kring KBT. Vår lärare vägledde oss genom en meditation och beskrev sedan nyttan av mindfulness i arbete med patienter som lider av depression och ångest. Jag blev genast fascinerad över det faktum att forskare inom psykologin rekommenderade meditation som ett verktyg i arbetet med lidande. För mig var meditation något väldigt privat, något som jag utövar för mitt eget välbefinnande och för att bli lite lugnare och gladare. Men nu fick jag lära mig att det även är en effektiv metod inom psykoterapi och att den dessutom är understödd av forskning.

Jag kom i kontakt med Åsa Nilsonne, Anna Kåvert och Ola Schenströms böcker, alla välutbildade och vetenskapligt grundade – långt ifrån de religiösa eller mer eller mindre flummiga kretsar jag tidigare hade hittat min meditationskunskap. Efter några trevande försök med olika Mindfulnesskivor, så valde jag att söka till instruktörsutbildningen för att få möjligheten att lära in – innan jag kan lära ut.

Fotograf Zara Doublet

Ett krig med övningarna
Att läsa böcker, lyssna på föreläsningar och delta i seminarier under instruktörsutbildningen har varit roligt och mycket givande, men den egna träningen var som att gå in i en vägg. Jag kände ett enormt motstånd redan från första veckan på min mindfulnessutbildningt. Det kröp i kroppen av irritation över att behöva följa ett schema och lyssna till samma spår på skivan dag ut och dag in. Min kropp längtade efter lotusställningen och yogaövningarna och mitt sinne hade lust att skrika ”Håll käften och ge mig tystnaden” åt rösten på skivan.  Jag som anser mig vara en nyfiken och flexibel människa, upplevde plötsligt hur mycket ilska som kunde väckas när jag blev bestulen på en älskad snuttefilt som min egen meditation hade blivit för mig. Jag fick rådet att använda SOAS på min frustration och det gjorde övningarna uthärdliga, men tog inte bort motståndet. För att inte helt ge upp, fick jag under vecka sex börja att byta ut någon ”sittande meditation” då och då mot tystnad för att göra resan lite mer behaglig.

Vändningen
Vi fick uppmaningen att börja leda egna grupper och jag plockade in mindfulnessövningar i de redan pågående terapigrupper jag hade, samt införde det med några enskilda patienter. I ledarskapet hände det plötsligt något. Och ska jag vara helt ärlig, vet jag inte vilka ord som på bästa sätt kan beskriva det som hände i rummet. På något vis fick övningarna eget liv och egen agenda. Mina ord vägledde, men vilken stig deltagarna valde att gå var upp till var och en. Mindfulnessövningen var ramen, mitt ledarskap var duken, men vilka färger, vilket motiv och vilket penseldrag var upp till varje konstnär. Och de upplevelser de efteråt beskriver är individuellt vackra och berörande. Genom mina klienter blev jag äntligen berörd av mindfulness. Och det lärde mig två viktiga saker. För det första vikten av att inte vara förväntansfull, utan endast nyfiken. I mitt sökande efter att hitta samma wow-upplevelse som jag upplevde genom min Hata Yoga och egna meditation, blev jag ständigt besviken. Rösten till min meditations-cd förde mig inte till trädtopparna som jag förväntade mig och då blev upplevelsen kryddad med irritation. För det andra att lita på pedagogiken bakom övningarna. Jag behövde släppa min egen kontroll och lita på att övningarna och strukturen tar mig framåt.

Det tog några veckors motstånd innan jag kunde börja uppskatta mindfunessprogrammet fullt ut. När jag hade tagit mig igenom det och själv kunde börja styra över mina övningar, så växte min nytta och glädje av övningarna. Jag upptäckte hur det utan min vetskap hade smugit sig in i vardagslivet, genom att jag utan att reflektera över det använder mig av andningsankaret, SOAS och gående meditation dagligen. En dag upptäckte jag hur jag plockade in mindfulnessredskap i ett möte med en deprimerad patient och SOAS fick mig att släppa en depressiv överföring.

Jag fick lägga mina gamla erfarenheter, mina uppskruvade förväntningar och mitt intellekts kontroll på hyllan och bara lita på processen. Det var en riktig kamp, men idag är jag tacksam att jag valde att fortsätta trots allt motstånd.

Användningen av Mindfulness i framtiden
Med glädje och tillförsikt inser jag att mindfulness är ett viktigt redskap i min verktygslåda, både professionellt och privat. Mer och mer använder jag det när jag arbetar med människor. I mitt arbete som beteendevetare, pedagog och samtalsterapeut ser jag oändligt många användningsområden med mindfulenss. Men också som hjälp för att fokusera i ett samtal och att släppa taget om oroliga känslor som kan drabba oss som arbetar med människor.

Privat har jag insett att jag har lättare att släppa taget om obehagliga känslor. Till min stora förvåning upptäckte jag att jag inte längre har samma sug efter sötsaker och alkohol. Även om jag inte var storkonsument tidigare, så kunde jag använda ett glas vin till att koppla av efter en stressig dag eller en mörk chokladbit kunde bli en belöning för ett gott arbete. Visst är det fortfarande gott med vin och choklad, men inte längre för att förhöja eller dämpa en känsla.

Jag tror att en viktig insikt för mig under resans gång är att jag har återupptäckt ögonblicket. Trots år av yoga och meditation, kunde jag fortfarande titta på klockan och fundera kring vad jag skulle göra när jag var färdig med min solhälsning. Mindfulness har genom sin anspråkslöshet och sina ickeförväntningar, hjälpt mig att hitta till ett lugn i stunden. Jag betalar genom att släppa kontrollen, men får en sinnlig rikedom i gengäld. Rikedomen i att vara lugn, att vara närvarande och att som ett litet barn kunna njuta fullt ut av små, små saker som smaken av tandkräm, känslan av hundens kalla nos mot min hand, doften från kaffebryggaren eller ljudet av lövens prasslande i träden. Det har varit min största vinst.

Kärleken till processen växer och det som började som ett krig med negativa känslor, har inlett en fredsprocess med mitt inre.

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , ,

1 kommentar till “Från ett krig – till inre frid – min egen väg med mindfulness

  1. Du har kommit långt Maria…hoppas att jag oxå gör det nå’n gång…:-) Ha en bra dag! 🙂 Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *