Ännu en vacker dag som väcks av soluppgången över älven. Sitter med mitt kaffe och lyssnar på hur det knäpper i stugans väggar av kylan och sprakar i kaminen. Idag rör sig mycket av mina tankar kring rädsla. Nä, det låter väl inte särskilt upplyftande, men viktigt att fundera kring. För att ju mer jag tänker på rädslan som en känsla bland alla andra känslor, så förstår jag hur ofta den är med som drivkraft bakom våra beslut.
Jag var väldigt mörkrädd förr. Mörka skogar, mörka rum, mörka fönster, allt där jag inte kunde se vad som dolde sig i mörkret. Det påverkade mig så stark att jag valde att ta andra vägar hem eller såg till att ha en nattlampa tänd när jag var ensam. Det kunde också påverka mig så jag inte ville åka till landet själv, eftersom vår lilla stuga har en mörk skog 25 meter ifrån oss. Rädslan styrde mitt val, även om jag älskar att vara på landet, så lät jag bli att åka för att slippa vara rädd.
Idag är jag inte mörkrädd längre. Okej, det är inte hela sanningen, för jag undviker fortfarande att gå in i skogen när det är natt. Men jag började öva mig i att inte låta rädslan styra mig. Det som är viktigt får styra. Och en dag upptäckte jag att jag inte var lika mörkrädd längre.
Under året som gått har jag tänkt ofta på att låta det som är viktigt i livet styra mig. Att ta körkort, även om jag var livrädd att sitta bakom ratten från början. Att säga ja till jobb, som kändes läskiga och fick mig att tvivla på mitt eget kunnande. Att säga nej till människors önskan och förväntningar, även om det kunde innebära att de blir besvikna. Att be om hjälp, trots att det kan innebära att någon säger nej. Och det går att öva sig i att vara rädd. Rädsla är en känsla precis som alla andra känslor och det finns en enorm frihetskänsla bakom rädslan.
Men de tankar som snurrar inom mig idag är att rädslan kan vara svår att upptäcka och att den ofta gömmer sig bakom andra känslor. Den hovrar bakom pliktkänslan ”Det är mitt ansvar att se till att dessa människor mår bra!” men egentligen är jag rädd för att misslyckas eller att göra andra besvikna. Den gömmer sig i fysiska upplevelser ”Jag är så trött eller är jag faktiskt inte lite sjuk?” när jag egentligen är rädd för att möta nya människor eller uppleva något jag aldrig gjort förut. Den kan till och med finnas med i det vi upplever är logiska beslut ”Det vore dumt att börja dejta igen eller söka ett nytt jobb”.
Men vänta nu – rädsla är ju en bra känsla – den finns där för att hindra oss att göra dumma saker eller riskera vårt liv. Absolut! Hade vi inte varit rädda, så hade vi inte överlevt. Det är bra att vara rädd för att balansera på broräcken, gå in i mörka gränder och klappa arga hundar. Men är det bra när rädslan styr oss bort ifrån det som kan göra oss lyckliga?
Därför kommer jag börja fråga mig själv tre saker när jag fattar mina beslut. Kan det här göra mig lycklig? Är det här viktigt för mig? Vilken slags människa vill jag vara – en människa som drivs av sin rädsla eller en människa som drivs av sin nyfikenhet? Och om jag sedan känner rädslan, vill jag vara en människa som kan uppleva, utforska och leva tillsammans med sin rädsla. Det är okej att vara rädd. Även om min hjärna säger åt mig att det är farligt att vara rädd, vill jag kunna låta hjärtat styra mina val. För om jag hade låtit rädslan bestämma hade jag inte suttit här och upplevt allt detta du ser på bilderna.
byby
Å JA såå gudomligt vackert! Och i rädslan för att göra andra människor besvikna känner jag att rädslan för att bli lämnad utanför finns, MEN om människor inte tycker att jag ska bry mig om MIG, så bryr dom JU sig faktiskt INTE alls om MIG och varför ska jag då vara rädd för att göra dom besvikna? Eller ens göra saker för deras skull som inte är för mig? Jag går aldrig med lampa i MÖRKRET, mörkret är inte så mörkt som man tror när man är i det som när man tittar ut på DET!
PUss å kram å gott nytt ÅR!