Nu tar jag ett kliv rakt in i vecka 4 i mitt Bästa jag-projekt. Eftersom jag befinner mig på landet har jag ingen scanner eller våg, så jag reflekterar utifrån hur jag känner mig och hur det har gått.

Maten – går alldeles utmärkt. Jag äter mig mätt och min kropp mår bra. Jag experimenterar lite med olika mellanmål och planerar att lägga ut recept under veckan. Men en riktig godsak som kalasar på till fikat är Renée Voltaires Hallonbollar, som jag varmt kan rekommendera.
Träningen – har fortfarande gått på sparlåga eftersom mitt knä tar lång tid på sig att läka. Jag provade lite andra träningsformer, men det visar ju sig att man använder sitt knä i det flesta konditionsövningar. Så jag har även vecka tre tagit det lugnt, med undantag för en och annan stillsam långpromenad.  Jag planerar att låta även denna vecka gå till promenader, för att det ska sluta värka innan jag belastar det med löpning eller spinning.
Mindfulness – nu börjar jag skörda frukterna av min Mindfulnessträning. Jag känner mig lugnare och har lättare att komma in i ett avslappnat fokuserat tillstånd när jag mediterar.

Jag tyckte jag förtjänade en liten belöning – så det blev ett par knallorange tights som kommer att kännas snygga i sommar. Men den bästa belöningen är att jag känner mig pigg, glad och hälsosam.

”Hur kommer det sig att du fixar det här Maria? Jag faller alltid efter ett par dagar eller en vecka.” frågade Anna en av mina bloggläsare i ett trevligt mejl.

Det handlar inte om disciplin, ovanligt bra karaktär eller andra specialknep. Det handlar om motivation, empati och ansvar.

Motivation
Jag kan inte gå ned i vikt, skaffa ett nytt jobb, börja träna eller vad det nu är jag vill om jag inte vet hur jag motiverar mig själv. Det är min egen motivation som är bränslet i motorn som driver mig framåt, hjälper mig över stockar och sten och reser mig upp när jag snubblar. Jag behöver hitta vad som motiverar mig att fokuserat arbeta vidare.

Det lättaste är att göra en motivationslista och dagligen (och då menar jag verkligen dagligen) läsa mina skäl till varför jag gör detta. Och vad jag kommer att vinna på att genomföra min beteendeförändring och nå mitt mål.

Empati
En av det viktigaste sakerna jag har lärt mig genom alla år som coach och samtalsterapeut – det är att vårt bästa redskap är det vi har minst av – nämligen självempati. Det är en grov missuppfattning att självempati handlar om att bara lata sig och äta praliner hela dagarna, eftersom det kanske är det man helst vill göra om man fick välja. Självempati handlar om att man erkänner för sig själv att man inte är mer än människa. Att vara människa innebär att snubbla, göra fel och tappa sugen. Istället för att ha empati för att det händer och söka efter ett sätt som hjälper mig vidare, så är de flesta av oss så besvikna på oss själva att vi inte tycker att det är någon idé att fortsätta. De flesta av oss fungerar så här: Du fattar ett beslut – du sviker det beslutet – du anklagar dig själv för att du sviker beslutet.  När du börjar anklaga dig själv är det mycket svårt att försöka hålla vad du lovar dig.

Om du känner empati för dig själv så vet du också hur du sätter realistiska mål och delmål, vad du behöver för att orka vidare när det känns tufft och att du kan behöva en uppmuntrande belöning då och då.

Ansvar
Det går inte att trycka på paus i livet, det är på allvar och det händer här och nu, hela tiden.  De svårigheterna vi brottas med på vår resa är i mångt och mycket självförvållade, även om det känns som att det är chefens fel eftersom hon ger mig så mycket jobb, min sambos fel som frestar mig med glass, tjänsteresan, stressen, tröttheten, sjukdomen, elaka vänner osv. Att vara medveten om att vikten av att ta sitt eget ansvar under resan, hjälper oss att skapa mer genomtänkt mönster som hjälper oss på längre sikt. Då ser jag till att planera för de situationer där jag vet att jag annars ramlar dit, jag förebygger och jag genomskådar mig själv.

När jag ramlade och gjorde illa knät, var jag en hårsmån från att ge upp allt. Men det hade varit att inte ta ett eget ansvar. Istället fortsatte jag med maten och Mindfulness och ser fram mot när jag kan ta upp träningen. Samma sak då jag under vecka två hängav mig åt en kvälls sockerfrossa och tryckte i mig två kexchoklad. Jag rannsakade mig själv och funderade över varför det hände – jag förlät mig själv för att jag lät det hända – jag fortsatte med ny kunskap om mig själv. Om jag inte hade tagit ansvar över chokladfrossan, så hade jag varit ett offer för omständigheterna och den manteln har jag svårt att plocka av mig. Då sitter jag i baksätet och beklagar mig, istället för ta över ratten.

Det är så kul att ni är många som följer med resan till Mitt Bästa Jag – både aktivt och passivt. Tack för era brev och kommentarer. Fortsätt att höra av er.

by

by