Nu var det ett tag sedan jag var på besök i Höganäs på Annas kursgård. Men äntligen är det dags och jag sitter på ett tåg genom landet för att i helgen examinera ett nytt gäng Stresscoacher. Det är så otroligt roligt att få skicka ut nya Stresscoacher till att jobba med att göra Sverige lite mindre stressat och människor att må bättre. Våra redan färdigutbildade syns i media, möter företagsledare och blir rekommenderade av läkare. Stresscoach är flexibelt arbete där du drillas att både möta företag och privatpersoner, kan föreläsa, coacha och hålla utbildningar. Du får kunskap kring vad som händer i kroppen vid stress och du får effektiva verktyg att arbeta med stresshantering. Nästa kurs startar redan nu i mars och jag tror vi har en eller två platser kvar.

Jag satt här vid tågfönstret och funderade över vad som händer i mitt eget liv. Jag har fått tillbaka så mycket energi och börjar känna igenom mig själv efter att ha varit rätt stukad ett bra tag. När energin börjar komma tillbaka är det lätt att jag hamnar i fällan att på en gång lägga in en högre växel. Längtar efter mina vänner, älskar mitt arbete och har idéer och roliga projekt som väntar. Men jag vet så väl hur viktigt det är att prioritera återhämtning, vila och ta mig tid till reflektion. Att ha roligt, göra roliga saker och jobba är kickar för mig och gång på gång måste jag påminna mig själv om att de kickarna inte alltid är att prioritera min egen hälsa. En sak jag har lärt mig är hur viktigt det är att boka in tid för reflektion, planering och återhämtning. Även om det inte alltid blir långa stunder, så kan det lilla vara ack så nödvändigt. På fredagseftermiddagar har jag infört en ny vana att hålla en timme i kalendern fri för att planera veckan som kommer. Och boka in tid för träningen, för vilan och för de där akuta händelserna som inte går att förutse. Får jag inte dessa stunder sugs jag in i kickarna från att prestera och att umgås med människor jag älskar.

Men nya vanor tar en stund att få in. Och det som kanske är svårast för mig att acceptera just nu är att det går långsamt att få tillbaka min starka och smidiga kropp. Att inte ha kunnat springa på ett år har bromsat min kondis. Att inte regelbundet ha gått till gymmet eller kunna yoga känns i kroppen. Jag upptäcker hur svårt det är att bli frustrerad och låta den frustrationen bli till taskiga ord om hur dåligt det går. Jag-borde-ju-ha-tränat-mer-tankar dyker hela tiden upp.

Då är jag varsam mot mig själv. Möter de taskiga orden med förståelse. Ger mig extra många klappar och varma komplimanger. Uppvaktar mig själv genom att berätta hur stolt jag är över att jag har kommit så här långt. Hur glad jag är att jag ger mig själv mat som jag mår bra av. Och berättar att alla insikter inte kommer på en gång. Goda vanor läggs inte på en natt. En stark kropp byggs inte på en vecka.

Och det är jag ju duktig på att berätta för andra. Men behöver öva mig i att berätta det för mig själv. Läs vad Malin skrev om min påminnelse. 

Heja mig!

by

by