Nu börjar vi närma oss julafton. Igår kväll stod jag och stekte köttbullar och kokte risgrynsgröt. Nu är det så att det är en skön avkoppling för mig att laga mat. Som singel är det inte lika ofta jag lagar mat till fler än mig själv, så det är lite extra roligt när jag vet att någon annan ska äta det jag lagar. Och himmel vad goda köttbullarna blev – jag är så fantastiskt bra på att laga mat.
Men jag får hejda mig mitt i min matlagning. För det är en skillnad mellan att njuta av matlagningen för att det är kreativt, lugnande och lustfyllt eller att njuta av den för att någon annan ska bedöma den efteråt. När någon ska äta mina köttbullar och berömma mig för hur otroligt goda och saftiga de är. För så fort jag glider över i längtan efter den bekräftelsen, börjar jag granska mitt arbete med kritiska ögon. Är bullarna inte för salta? De där blev visst lite brända. Hur i hela friden ska jag få dem riktigt runda? Då rinner kreativiteten och glädjen av mig och jag känner mig sämre när jag speglar mitt arbete i någon annans blick.
Det här händer hela tiden för mig. Jag tycker att det är galet roligt att skriva det här blogginlägget, orden rinner ur mina fingrar och tankarna flödar – tills jag plötsligt tänker på just den där personen som kommer att granska det jag skriver och tycka jag är töntig och då försvinner min flow.
Jag erkänner – jag är en bekräftelseknarkare. Jag skulle behöva en liten publik som applåderade allt jag presterade hela tiden, för att känna mig på topp. Samtidigt som den där längtan efter hurraropen, kväver kreativiteten och glädjen. Förtjänar jag verkligen detta? Är det tillräckligt bra? Hur ska jag få det perfekt? Så vad vill jag sträva efter – glädjen i görandet eller kicken av bekräftelsen?
Tänker på dessa jultider, när mycket av det vi gör kommer att uppskattas av andra. Och som om det inte är tillräckligt lägger vi gärna ut det i sociala medier för att få spegla oss än mer i andras uppskattning. Vad skulle hända om du stannade upp en dag och frågade dig själv – för vems skull gör jag detta? Vem ska bedöma det jag gör? Om alla ställde sig den frågan skulle det bli helt tyst på Facebook och Instagram. Men också finns det en stor möjlighet att stressen skulle minska radikalt hos oss. För att vara driven av andras önskemål eller bedömande, skapar stress och tar massor av energi. Men att vara motiverad av glädje och lust, ger energi och öppnar för kreativitet.
Ställ dig den frågan då och då. För vems skull gör jag detta? Vems bekräftelse söker jag eller vems kritiska blick vill jag omvända? Tycker jag det här är roligt eller längtar jag efter att någon annan ska se mig och det jag gör? I vårt huvud är ofta andras blick hårdare än i verkligheten. Så när du eftersträvar perfektion, är det ditt eget bedömande som mäter det du gör.
by 
by