Jag har uppvuxen med andlighet omkring mig. Mina föräldrar är kristna och jag fick redan som bebis följa med på retreats och kyrkobesök. Andlighet då var att ha kontakt med någon i treenigheten, Gud, Jesus eller Helig Ande. När jag blev vuxen och började studera teologi, mötte jag många olika andliga människor och det som tillslut fick mig att ge upp teologistudierna dra mig undan kyrkan var den typen av människor som sa ”Jag vet!”. Den typen av andliga människor kommer i olika former. Vi har de som propagerar sin kyrkas regler, därför att de upplever att det enda rätta är att hålla sig utifrån dessa. Sen har vi de som menar att Gud talar direkt till dem. Och det märkliga är att Gud då verkar har massor med åsikter om vad vi andra borde göra och tycka. Jag träffade en man en gång som sa att Jesus hade sagt till honom att vi skulle gifta oss. Det var just märkligt att Jesus inte hade sagt samma sak till mig.

Efter min kristna period har jag under åren sökt andra andliga kanaler och träffat många olika andliga människor. Det som slog mig var att det finns människor i alla sammanhang som säger ”Jag vet!” Just deras andliga kontakt är den rätta, just deras övertygelse är den sanna, just deras upplevelser är den enda vägen. Tyvärr måste jag erkänna att dessa människor har fått mig att dra mig undan.

Vem sitter på sanningen oavsett om det handlar om Gud eller vetenskap? Om vi försöker förstå det ur ett mänskligt perspektiv så handlar mycket om kontroll. Jag tror att det bottnar i att när vi människor upplever att vi inte har kontroll, aktiveras ett hotsystem i vår hjärna och det skapar stress. Så människor gör vad de kan för att hitta en världsbild och en sanning som ger dem en känsla av lugnande kontroll. Problemet uppstår när de vill att alla andra ska uppleva det som de själva upplever, för om du ifrågasätter deras uppfattning så ruckas deras känsla av kontroll och då kickar hotsystemet igång.

Kanske det är så att de religiösa behöver andlighet för att bekräfta deras tro, medan de andliga inte behöver någon religion. Andlighet är att uppleva sin egen själ, ibland i kontakt med något utanför, ibland i kontakt med sig själv. Du kan känna dig andlig när du går i skogen eller lyssnar på musik som berör dig starkt. Du kanske behöver en ceremoni eller meditation för att uppleva andlighet. Eller kanske du kan framkalla känslan av andlighet bara genom att tänka på det.

Behöver vi känna oss andliga? Självklart inte. Det finns många människor som går genom livets upp och nedgångar, utan att en endaste gång känna sig andlig. De mår bra i det fysiska. Men vi har också de människor som söker efter det andliga och upplever att vägen till frid går genom känslan av att vara i kontakt med sig själv och något större.

Så hur kan vi bli andliga? Jag tror inte att det finns ett enda svar på den frågan. Det finns lika många svar som det finns människor. Men en väg kan vara att göra det du har gjort när du följt Själsfridkalendern, nämligen att ta stunder för dig själv och uppleva vad som händer när du andas, när du stannar upp eller när du medvetet gör några yogarörelser. Kanske du hittar en kontakt i de ögonblicken, med dig själv eller något större.

Och om du längtar efter en andlig upplevelse, har du provat att be om hjälp? Oavsett vem eller vad du skickar ut den önskan till, be om hjälp att hitta din andlighet. Din själsfrid. Din kontakt.

by

by